Jag vill skriva en barnbok!
Men först ville jag börja på skrivkurs. Få lite input och inspiration!
Idag började jag! Det är ett härligt gäng. Vi fick åka upp till byns kyrkogård för att samla intryck av alla de slag. Skriva ner orden och sedan göra en novell av detta när vi kom hem. Inte en berättelse var lik den andra, fast vi var på samma ställe.
Här är min berättelse:
Jag går sakta nerför kyrkans singelgångar. Fågelläte
hörs runt mig på hög nivå, som om man tävlade om vem som sjöng högst innan
solnedgången.
Jag tittar upp mot de gamla träden, och det är bara de
högsta topparna som värms av solen. Våren är ny!
De vackra blå scillorna, som jag älskar, drar sakta
ihop sina kronblad inför kvällen.
Jag ser på gravarna och många är dekorerade med djur.
Speciellt fåglar. Kanske fåglar står för en slags frihet man önskar sig efter
döden?
Elsie, född samma år som min mamma, har fått en gravsten
med en duva inristad i stenen. Det står bara Elsies namn och årtalet hon är
född och död. Inget annat!
På båda sidor finns avhuggna stubbar så att man kan
ställa någon kruka på. De är tomma!
Bakom ligger en julkrans med bruna barr och röda
plast-lingon.
Elsie blev bara 50 år och jag tänker att hennes
föräldrar antagligen överlevde henne.
Hon känns så ensam!
Olga, några gravar bort, har både penséer, en ny
tulpanbukett i vas och vackert klippta buxbom-bollar på parad fram till
gravstenen. Det finns dessutom en vacker, vit keramikduva med sitt böjda huvud, böjt lite ödmjukt bakåt.
Jag börjar fundera över om Elsie hade man och barn.
Plötsligt sprattlar det till i buskaget bakom graven. En koltrast har letat mask i den fuktiga marken under busken, och jag får en ingivelse.
Plötsligt sprattlar det till i buskaget bakom graven. En koltrast har letat mask i den fuktiga marken under busken, och jag får en ingivelse.
Gruppen jag tillhör ska gå därifrån, men jag skyndar
tillbaks till scillorna som, förvirrat, sökt sig bort mot kyrkoingången. Jag
plockar en liten bukett där och ilar tillbaks till Elsie. Jag lägger den lilla
blå buketten försiktigt på den grå marmorskivan och viskar – Allt gott!
När jag beger mig bort mot bilen på kyrkogårdens
parkering, känner jag att någon vinkar sakta bakom min rygg.
Milott
3 kommentarer:
Hej vännen
Trevligt det lät. Mikael gick en sådan kurs för något år sedan sen känner jag 1 till och hon tycker det är jätte kul, och du är ju duktig på att skriva så varför inte ;) Lycka till vännen // kramar
Vilken fin och gripande berättelse, förstår att den var sann också./Eva
<3 Jättefint! Va roligt med barnboksplaner. Jag har också länge varit inne på samma bana. Inte barnabok men kanske i kåserier.
Spännande!!
Lycka till.
kram
Fia
Skicka en kommentar